Moraliskt dilemma

Vem har sagt att det är enkelt att vara förälder? Jag har funderat på en sak i ett par dagar. När jag hämtade på dagis i början på veckan anklagade några pojkar Ciaran för att ha slagit till en annan pojke i magen och de tyckte det var helt oprovocerat. När vi gick därifrån läxade jag ju naturligtvis upp honom om att man absolut aldrig får slåss och varför hade han gjort så? Jo, sa han, de andra pojkarna försökte pussa några av flickorna och flickorna ville inte bli pussade. Jag måste erkänna att jag blev helt ställd. Man tycker det där med rätt och fel borde vara glasklart. Jag sa till honom att det ändå inte är hans sak att börja slåss, utan i så fall får han säga till en fröken bla bla... ja ni vet det vanliga.

Men jag kan inte riktigt släppa det. Min son visade trots allt på en 5 årings lekplatsvis en liten portion civil curage. Han gick i mellan när några flickor sa nej och pojkarna inte lyssnade. Är det verkligen rätt av mig att skälla på honom då? Om situationen uppkommer igen om 10 år, kommer han stå upp för flickorna då också eller kommer jag ha lärt honom att man ska sköta sitt och som mest säga till nån annan? Är det därför det finns så lite civil curage i dagens samhälle? För att vi lär våra barn att vara passiva och inte lägga sig i och framför allt inte handgripligen.

Visst ska man inte slåss. Jag borde nog understrykt att man bör försöka tala pojkarna tillrätta först och främst, men helt seriöst, så ser väl inte ens vuxenvärlden ut? Jag kommer ju naturligtvis inte kunna säga till Ciaran att det var bra att han gjorde som han gjorde, att jag faktiskt i hemlighet är lite stolt över honom. Han hade ju inte kunnat sålla i berömmet och han ska ju inte få cred för att slåss. Synd. Synd att jag inte kan förmedla till min 5 åring vad som faktiskt var beundransvärt i tanken bakom hans handlande.